Kända saker beträffande fisk och fiske från tidigare år i Ångermanälven

Nej, inte lax igen!
Lax var något som man p.g.a. den rikliga tillgången tidvis lätt kunde äta sig less på. Den gravade laxen var ett sätt att längre äta lax än den stekta och kokta, och var dessutom mat som kunde i färdigtillagat skick förvaras längre. Detta var bra för de som arbetade, eller var ute i andra ärenden flera dagar från hemmet.
Det finns avtal bevarade än idag där anställda, drängar och pigor, hos de
bönder som ägde rätten till laxfiske, friskrevs från att behöva äta lax mer än ett visst antal dagar i veckan. Text och bild/Lennart Norström

Statistik och historia
Ångermanälven utgör huvudfåran i ett stort vattensystem som består av
biflöden, Vojmån-Faxälven-Fjällsjöälven-Vängelälven (Vängelälven bildar
något så ovanligt som Bifurkation mellan Faxälven och Fjällsjöälven).
Ångermanälven och biflödenas sammanlagda sträcka utgör tillsammans
totalt=117 mil. Dessutom tillkommer 161 st biflöden med tillrinning till
ovan uppräknade älvar. Vattensystemet flöde kommer från Västerbotten,
Jämtland och Ångermanland, samt en liten del från Norge. Det
sammanlagda flödet från Ångermanälvens utlopp till Bottenhavet är
485-500 sek/kubik.

Älven som resurs
Ångermanälven har varit av stor betydelse för mäniskornas försörjning i
flera tusen år det förstår man när man ser alla hällristningar vid
Nämforsen i Näsåker där mäniskor bodde för 6500 år sedan och ristade in
c:a 2300 hällristningar som visar att även älg fångades, avbildning av
båtar m.m.
Då mynnade Nämforsen ut till en havsvik som nådde så långt upp.
Havsviken var segelbar ända från Bottenhavet upp till Nämforsen, eller 13
mil med dagens mått.
De stora floderna har utgjort lek- och uppväxtområden för lax,
havslaxöring, sik, harr och nätting (flodnejonöga). Varje år har dessa
fiskar i tusental från havet trängt många mil upp i floderna. I byarna
längst dessa älvar har laxfisket därför uråldrig hävd. Det är förbluffande
att konstatera, fisket har bedrivits på ungefär samma sätt, med samma
redskap sedan medeltiden, d.v.s. med tinor i forsarna, snarfiske, med not
och nät i selen.
Ångermanälven och Faxälven har betraktats som två av Sveriges lax rikaste
älvar. Inte endast i nutid finns klara belägg för dessa påståenden. Detta var
känt för Sveriges Konung Gustav Vasa när man tar del av en bok med titeln
Fisken och Sågkvarnar i norrländska vatten. I en del stycken, av Norrländska
samlingar häftet 13 (111: 3) där kan man läsa en hel del om detta.

1

Laxfiskets omfattning.
Om detta har det skrivits i ett nytryck av Norrlands ekonomiska historia: ”den
redogörelse, som år 1552 ingavs till Gustav Vasa av Gabriel Christersson
Oxenstierna, Ture Pederson Bielke och Mats Pederson över en av dem på
kungligt uppdrag förrättad rannsakning rörande fisket i de norrländska
kustlandskapens vattendrag, utom Väster- och Norrbottens.” står bl.a. att
läsa, att den skattläggning som gällde laxfisket var bl.a. byar som
Håleforssen, Kilforssen, (Holaforsen och Kilforsen belägna uppströms
Nämforsen i Näsåker). Detta innebär att laxen även under 1500-talet vandrat
förbi den svåra Nämforsen.
Att lax och havsöringen vandrat upp till Laxbäcken i Vilhelmina finns
dokumenterat, bl.a. genom utredning som utförts av Länsstyrelsen i
Västerbotten.
Den fiskestatistik, som 1552 då insamlades, finns kvar för Ångermanälven.
Ungefär 300 år senare, närmare bestämt 1865, är nästa år, då en någorlunda
fullständig statistik insamlades över laxfisket i denna älv. Det sista året
laxfiske kunde bedrivas i Ångermanälven, ostört av det moderna
kraftverksbyggandet, var 1945. Nämforsen och Forsmo kraftverk byggdes
under början av 1940 fram till 1948.
En
jämförelse mellan dessa tre år.

Redskapstyp Laxfångst Laxtillgång
1552 11 forsbyggnader, 1 håvfiske c: a 25 ton Medelmåttigt
laxår

20 notfisken
8 nätfisken

1865 10 forsbyggnader, c: a 50 ton Gott laxår

1 håvfiske
30 notfisken,
34 stakagårdar

1945 7 forsbyggnader,
2 snarfisken

2

25 notfisken
3 nät och 3 storryssjor c: a 60 ton Mycket gott laxår

Statistiken hämtad från boken Västernorrland Ett sekel.
Förändringarna under de sista 400 åren är som framgår av statiken var ej
stora. Den enda större förändringen som inträtt är bortfallet av
stakagårdarna mellan Nyland och Hemsön under slutet av 1800- och början
av 1900-talet på grund av industrialiseringen. Slutanvändandet av
stakagårdarna berodde troligtvis på grund av föroreningar i vattnet som
fastnade i redskapen och som därav blev obrukbara och svårhanterliga.
Skattläggningen var för anskaffning av fisk för kronans behov. Laxfisket
beläget inom Ed och Långsele socknar, (Långsele beläget vid Faxälven)
tillmättes stor betydelse, utifrån vad som framgår i flera stycken av den
redogörelse som gjord i boken enl. ovan.

Minnesbilder av fiskets betydelse
För egen del har jag bekantat mig med Ångermanälven och dess fiske,
tillbaka i tiden från år 1944. Som sjuårig fiskeintresserad pojke, som så ofta
som möjligt följde med min far Erik Norström på hans fiskefärder efter
Ångermanälven.
Det var inte bara lax och öring som fiskades. Harren var en fisk som min
pappa gärna fångade, harren fanns i stor mängd. Det var ingen ovanlighet att
när fisket fungerade som bäst och fisken var i taget, fångades harr på mellan
ett och två kilo.
På den tiden, i mitten på 1940-talet så var fisket inte bara något man bedrev
för nöjes skull, att som idag som sportfiskarna varsamt kroka loss fisken för
att släppa tillbaks den förekom aldrig, i varje fall mycket sällan.
Fisket för husbehovet var väldigt högt värderat. Den stora mängden harr
gjorde att den tålde stor beskattning utan att man riskerade något överfiske.
Min pappa fiskade gärna med utterbräda, och vid väldigt gynnsamma
förhållanden kunde ett 40–50-tal harrar fångas, under eftermiddags och
kvällsfiske.
Ett fiske som gav goda fångster var maskmete efter harr tidigt på våren, så
tidigt att det ofta fanns lite kvar av landkallen, (is efter stränderna). Då var
harren mycket huggvillig och ofta rätt så stora fiskar.

3

Skolpojkarnas fiskarfängen
Ett annat fiske som praktiserades av bygdens skolpojkar var på hösten när
man gick till skolan. I en bäck med tillrinning till Ångermanälven vid Sands by,
där av namnet Sandsbäcken. Det var en bäck som havsöringen gick upp för
att leka i på hösten. Till den bäcken rann en mindre, mycket liten bäck, med
namnet Öjmannabäcken. Upp i denna bäck trots sitt sparsamma vattenflöde,
skulle öringen upp i stora mängder. Pojkarna som under hösten på vägen till
och från skolan, bedrev ett litet annorlunda fiske. Vissa delar av bäcken var
så grund p.g.a. att den på vissa ställen breddade sig. Öringen simmade med
halva kroppen ovanför vattnet för att komma förbi det grunda stället. Någon
ställde sig vid ett sådant grunt ställe. Sedan gick man mot grundet från varje
håll och skrämde öringarna som simmade över grundet där fisken blev slagna
med träpåkar.
Det hände flera gånger att barnen kom till skolan med en eller flera fiskar,
romstinna eller med mjölken rinnande. En typ av fiske som man kanske inte
skulle acceptera idag, men som ingen brydde sig om på den tiden.
Detta berättar jag för att beskriva hur stort antal havsöring som vandrade
upp i Sandsbäcken och även efter den lilla Öjmannabäcken på väg till deras
lekplatser.
Detta om Sandsbäcken och Öjmannabäcken var inte något specifikt för dessa
bäckar utan förekom i de flesta vandringsmöjliga bäckar som hade sin
tillrinning till Fax- Fjällsjö- och Ångermanälven, innan kraftverksdammarna
satte stopp för fiskarnas vandringsmöjligheter från havet till sina
ursprungliga lekplatser.

Ett minne från en stor laxfångst
Ett laxfiske exempel: 1945 den 9 juli skulle min pappa och jag titta på när
man som vanligt drog not vid Sands notvarp. Noten roddes ut och intagen till
en del börjar lax, säkert en 6-7 stycken ”vavla”, vältra sig över notens flyttel,
flera kraftuttryck och svordomar hörde samt kommentaren att man fått en
surstock i noten (flottningstimmerstock som flyter dåligt), men snart
konstaterades att det var något i notens yttersta del. Helt indragen helt
visade det sig att noten innehöll 32 laxar, varav den största laxen vägde 32
kg. Detta skedde en måndagskväll, då hade det varit fritt från laxfisket under
helgdagsdygnen, vilket kanske förklarar den stora anhopningen av lax.
Händelsen beskrevs som oslagbart rekord i tidningen Nya Norrland dagen
efter.

Minnen om laxens betydelse för ekonomin
4

Ett annat exempel på hur viktigt laxfisket var förr, ett notfiske i Björkäng mitt
emot Faxälvens utlopp i Ångermanälven. Genom Tommy Olofsson har vi fått
fram dokumenterade uppgifter om fångster och avsaluvärdet för lax från
åren 1918-1922. Ett exempel var året 1918, (sista året av första värdskriget),
då notlaget fångade 74 laxar under 33 fiske dygn, med en medelvikt av 12.2
kg. Under en kort tid av sommaren var kilopriset uppe i 10 kr/kilot, men
medelpriset var under säsongen 7.20 :- kilot. Något att jämföra med var att
en dagslön för många låg på c:a 3: -/dag. Laxen var alltså väldigt värdefull
detta sista krigsår och laxen var storväxt.
Sten Jacobsson berättar att hans far var väldigt intresserad av laxfisket. Han
fiskade för det mesta med två nät i Ångermanälven, i Tängsta där familjen
Jacobsson bodde, en liten bit nedströms Moforsens kraftverk, som senare
under 1960-talet kom att byggas. Nätfisket bedrevs under säsongen, med
fångster i stort sett varje gång.
Att större laxar än 32 kg fanns kan jag med bestämdhet påstå, då jag i 14-
årsåldern följde med Jonas Jonsson, min jakt och fiskekompis, för att ta upp
hans nät. Det var sent på hösten, på ett av näten satt en hanlax som hade
lekt, det syntes tydligt att fiskens sidor tappat sin form på grund av leken
men ändå vägde 32 kg. Säkert hade den laxen vid uppgången vägt en 35-36
kg.
Den dokumenterat största laxen som fångats i Faxälven vägde 46 kg med en
längd av140 cm

Lax och öringens vandring förbi Forsmoforsen
Ett annat av laxfiskena i Ed var Forsmoforsen. Det fisket kunde utan tvekan
hänföras till det fångst rikaste fisket inom området från Sollefteå och upp till
Nämforsen. Forsmoforsen började c:a 400 meter nedanför dammen där
Forsmo kraftverksdammen byggdes över älven. Forsen var så mäktig att
fiskens måste vid sin vandring hålla sig efter stränderna för att klara
uppgången, där av blev de strandnära platserna för fisket så fångstgivande. I
forsens nedre del var fiskeplatsen belägen med bl.a två notvarp. Noten lades
ut från det övre varpet med en lång stång försedd med träpinnar som noten
hängdes upp på, sedan sköts stången ut, vreds om, noten lossnade och drogs
in i edan nedanför. Det nedre varpet, där sköts noten ut med en stång från
bryggan och drogs sedan in i edan. Dessa Edor tjänstgjorde som viloplatser
för laxfiskarna på vandring uppför den strida forsen där samlades givetvis
mycket lax som gav stora fångster.
Dessutom fanns ett flertal laxtinor, burar av rundvirke och en ingång i likhet
med en mjärde, tinan sänktes ner i vattnet mellan timrade kistor fyllda med
sten. Vattnet mellan de timrade kistorna skapade ett lockvatten, och
eftersom få möjligheter fanns förbi den kraftiga forsen så var det naturligt

5

att laxen lockades att ta den väg som gjorde att fisken hamnade i tinan, som
varje kväll hissades upp och länsades på fisk. Ofta till ett stort antal vid
länsningen.

Stenkällare fullproppad med lax och öring
För detta fiske med sina stora fångstmängder med fisk (detta fiske omskrivit i
boken om skattläggning ovan) fanns en stor stenkällare av valvad betong vari
laxarna och öringarna förvarades. Många gånger såg jag in i denna källare
vars granrisförsedda golv helt täcktes av fisk. Fisken såldes i stora mängder
till fiskuppköpare i Sollefteå. På mornarna kördes fisken med häst och vagn
upp till landsvägen för vidare transport med buss in till staden.
Förutom det organiserade byalagsfisket förekom nätfiske av enskilda i stor
omfattning.

Snarfiske efter lax
En annan fångstmetod som krävde ett något annorlunda kunnande, var
snarning av lax. Det var ett fiske som gav stora fångster för den som kunde
och hade styrkan.
En bok skriven av Lennart Nyåker, med titeln ”Fiskehistorier från
Nämforsen”, innehåller berättelser från tiden omkring 1940-talet, där
författaren beskriver händelser där han tillsammans med sin far och farfar
fiskat, bl.a. snarat lax i Nämforsen. En intressant bok som beskriver hur det
verkligen gick till på den tiden.
Denna typ av laxfiske bedrevs också i stor omfattning vid forsarna i Ed.
Jag har även under denna höst (2015) pratat med (Östen Sjödin), boende
strax nedströms Nämforsen. Östen berättade att hans morfar (Gustav Thor)
snarade ofta lax strax nedströms Nämforsen. Det var rikligt med lax, en gång
i slutet av 1930-talet, så under en c:a två timmars snarfiske så fångade
Gustav Thor 24 laxar, varav några var mellan 10-20 kilo.

Kraftverk vid ett intressant fiske, vattendom fisktransport 2500 fiskar/år
I en bok som handlar om Ångermanlands byggd och folk, i det avsnitt som
gäller Ed socken så presenterar Vattenfall själva, Forsmo kraftverk som
byggdes 1944-1948. Kraftverket byggdes vid ett mycket intressant fiske, som
dom själva beskriver det, med ett åläggande av kungl.vattendomstolen att
årligen släppa 2000 laxar över dammen, samt 500 laxar att transporteras 10
mil uppströms kraftverket, till Hällaström, för att kompensera det
fiskebortfall som skapades av kraftverksbyggandet.

6

Detta visar också att lax och öring under sin vandring passerade Nämforsen,
eftersom fiskebortfallet kompenserades ända uppe vid Hällaström, 7mil
ovanför Nämforsen.

Nej, inte lax igen!
Lax var något som man p.g.a. den rikliga tillgången tidvis lätt kunde äta sig
less på. Den gravade laxen var ett sätt att längre äta lax än den stekta och
kokta, och var dessutom mat som kunde i färdigtillagat skick förvaras längre.
Detta var bra för de som arbetade, eller var ute i andra ärenden flera dagar
från hemmet.
Det finns avtal bevarade än idag där anställda, drängar och pigor, hos de
bönder som ägde rätten till laxfiske, friskrevs från att behöva äta lax mer än
ett visst antal dagar i veckan.

Nejonöga/Nättingen, en annorlunda men god fiskart.
Nejonöga eller Nätting som den kallade av ortsbefolkningen var för många
en ren delikatess. Kall inkokt Nätting med mandelpotatis ansågs av många
som ett av det godaste man kunde äta i fiskväg.
Nättingen förekom i väldigt stora mängder. Den fångades i nättingkaggar,
som såg ut i formen som en smörtjärna utan handtag. I ena änden en
inåtvänd strut av plåt med ett runt hål i bottnen av struten och i den andra
änden en botten av trä och ett hål ca 5×5 cm som stängdes igen med en
trätapp. Struten fungerade på samma sätt som ingången till en mörtstuga
eller liknande.
Kaggen lades i strandkanten vid strömmande vatten där nättingen vandrade
fram. Ett litet damm av stenar lades ut och mitt i fördämningen lades kaggen
ner med struten och ingångshålet vänt nerströms. Stendämmet tätades med
mossa mellan stenarna och mellan stenarna och kaggen. Detta för att
nättingen skulle välja att gå in i struten och genom ingångshålet.
Efter en natt så vittjades kaggen som ofta var så full att det var svårt att få
början på tömningen sedan trätappen avlägsnats. Det hände ofta att kaggen
var helt full av nätting och inte rymde fler, då valde ibland flera nättingar att
suga sig fast på utsidan av kaggen och ingångsstruten.
Fisket efter nätting bedrevs intensivt och med ofta stora fångster. Fisket i
Ångermanälven var ganska utbrett efter älven och där strömmarna gjorde
det möjligt. Den sträcka som jag själv var med om att fiska nätting var efter

7

sträckan c:a 1,5 km från Forsmoforsen och nedströms.
En begravd epok:
Det är verkligen tragiskt att konstatera att nättingen som före kraftverks
dammarnas tillkomst förekom i så stora mängder, idag har helt försvunnit.
Nejonöga/nättingen räknas även den som utrotningshotad art liksom ålen

Om ålförekomsten förr och nu
Beträffande ålförekomsten tidigare tror många dagens fiskare att ålen
tidigare inte var vanlig i våra sjöar och vattendrag. Detta är helt fel, det
fiskades ål i Källoppstjärnarna, Östra och Västra Jordbäckssjöarna ja de flesta
sjöarna med tillrinning till Ångermanälven. Även i någon av Krukesjöarna
vilket var en ganska naturlig sak eftersom Jordbäcks- och Krukesjöarna stod i
förbindelse med varandra. I bäcken mellan Västra Jordbäcksjön och
Krukesjön har det funnits ett ålhus tidigare, detta bevisar att det funnits rätt
gott om ål i sjöarna i Eds socken. Till dessa vatten kom ålen även via Björkån
eftersom här uppräknade sjöar och bäckar har sin förbindelse med Björkån,
som utmynnar några kilometer nedströms Sollefteå kraftverk

Sik fiske från förr
Sik förekom under hösten i stora mängder i Ångermanälven. När perioden
var slut för laxfisket övergick man till att fiska med smånot, en finmaskigare
not än laxnoten. Smånot drog man under hösten fram till det började frysa
efter stränderna. Sikstimmen var så stora att ofta i ett enda notvarp kunde
det bli fångster upp till ett hundratal fiskar
Tillgången på sik i älven är i dag så dålig att Forsmo Fiskodling har börjat kläcka
fram sik i större mängd, för att utsättas i Ångermanälven.
Slutord.
Denna beskrivning om fisket från förr som bygger på äldre dokumentationer,
berättelser och mina egna upplevelser, med början från mitten av 1940-talet
och till nutid.
Vattenkraftens tillkomst ser jag som Sveriges andra stora Baggböleriprocess.
Uppköparna av älvens flesta fallrätter, områdenas fiskrätter samt ersättning för
tvätt- och båtplatser m.m. ansågs för många vara en god affär. I dag ryms dessa
ersättningskostnader inom varje kraftverks intäkter under ett produktionsdygn.
Ingen på säljarsidan i motsats till köparsidan, förstod hur dålig affären var för
säljarna.

8

Inte bara säljarna var förlorare, även miljön och den biologiska mångfalden som
under alla år lidit enorm skada. Att EU:s Vattendirektiv samt den Svenska
Vattenverksamhetutredningen har pekat ut en ny färdriktning om hur vi skall
handskas med våra vatten verkar inte oroa Vattenkraftsverksägarna som
bedriver sin verksamhet utifrån vattendomar som bygger på en miljölag från
1918. Det är ett problem som vi måste lösa via den politiska vägen genom en ny
vattenlag och genom att miljöbalken fullt ut tillämpas även på gamla
vattendomar.
Någonting som anmärkningsvärt är att i och med att Vattenversamhetsutövarna
löste in fiskrätterna i de delar som direkt berörde deras byggnationer så verkade
man anse att problemen var ur värden. Att huvudfårorna totalt förlorade
största delen av sitt fiske var inte allt. Alla de 161 biflödena i hela
vattensystemet där många förlorade sin uppvandring av havsöringen till sina
lekplatser, en fiskart som var viktig för boende i biflödenas närhet, har i stort
sett aldrig uppmärksammats, och skadereglerats.
Att Norrland har betraktats som tärande, och dess invånare som bidrags
beroende, har gjort att många av invånarna förlorat lite av sin självkänsla och
självuppfattning.
I verkligheten är det Norrlands resurser som till stora delar försörjer vårt land.
Vattenkraftens fastighetsbeskattning till staten utgör 5,4 miljarder/år. Till detta
kommer bolags- och energiskatterna. Staten fördelar tillbaka 110 miljoner i
bygdemedel, vilket inte på långa vägar kompenserar ens det uteblivna älv fisket.
Man börjar förstå varifrån den politiska oviljan kommer vad gäller återföring av
det kapital som på ett orättfärdigt sätt berövats de produktiva delarna av landet
och som bidragit till dess välfärdsuppbyggnad.