Att sila mygg och svälja miljöproblemen

 

 

Svar från föreningen ”Save the baltic” på Remiss gällande ändrade bestämmelser för fiske på kusten i Östersjön. 

 

Östersjön och dess kuster har under de senaste 100 åren genomgått ett totalt systemskifte. Från att ha varit ett näringsfattigt, giftfritt innanhav reglerat av rovfisk och med stabila klimatförhållanden och naturliga rinnande vatten till att bli ett övergött, giftberikat hav delvis reglerat av djurplankton-ätande fisk och med en pågående klimatförändring och nästan total-förstörda, rinnande vatten. Det som nu sker i Östersjön och i dess kuster är resultatet av denna förändring och bottnar i komplexa samband som vi bara delvis förstår. Det finns därför inga enkla lösningar och dom åtgärder man vidtar måste bottna i en förståelse av vad som pågår. Annars kan resultatet bli ett annat än det man tänkt sig.

 

Ett system-skifte har redan drabbat fisket på öppet hav och trots 30-åriga fiskebegränsningar är situationen idag sämre än någonsin. Det östra torskbeståndet har helt kollapsat och skarpsill och strömming är till största delen oätliga p.g.a. gifter, vilka också påverkar det övriga ekosystemet. Storspigg har tagit över stora kust-områden efter att normalt förekommande fisk försvunnit och ålen håller på att försvinna. Syre-bristen i bottenvattnet ökar och tillskottet av fosfor från dessa bottnar är idag större än de minskningar som åtgärderna på land bidragit till. Brist på tiamin förekommer nu inte bara hos lax och havsöring (ofta kallat M-74) utan också hos ett betydande antal vattenlevande djur inklusive torsk och ål.

 

System-skiftet kan spåras tillbaka till tiden runt 1990 med tilltagande algblomning i Östersjön, ökande brunifiering, kollaps i Östersjöns lax-bestånd p.g.a. tiamin-brist (M74), störningar i kustfiskens reproduktion, måsfågel-död i Blekinge och störd siklöj-reproduktion i bl.a. Mälaren. Dagens forskning visar att Östersjö-torskens problem  med tillväxt och konditions-minskning började vid samma tid. Att klimat-förändringen är en av flera bovar i detta sammanhang är uppenbart.

 

Naturligt rinnande vatten är idag en sällsynthet och forna tiders lax- och havsöringsfiske, som gav försörjning och socialt liv åt våra älvdalar, är ett kvardröjande sår. Mils-långa torrfåror vittnar om vad som fanns. Svensk vattenkrafts miljöförstöring skadar också kust och hav. Beslutet att vägra uppfylla de löften om restaurering man givit lokalbefolkningen och EU är en politisk skandal.

 

Våra kust-zoner är idag fysiskt (och ibland kemiskt) skadade och de fysiskt opåverkade kust-områden är sommartid påverkade av algpåväxt, som hindrar reproduktion och födo-upptag för många djur. ”Brunifieringen” av söt- och kustvatten ökar och därmed tillskottet av kemiskt aktiva, potentiellt skadliga humus-föreningar (inkl. s.k. AOX) med okänd verkan. Och att medvetet låta oceangående trålare radera ut kustlevande, lokala strömming-bestånd gränsar till det otroliga.

 

Ovanpå allt detta bidrar den accelererande klimatförändringen till att ytterligare förändra situationen. Torsk och laxfisk missgynnas av detta medan andra arter som ål, abborre och gös gynnas och bidrar till instabila fisk-samhällen. De övergripande effekterna av detta med stigande temperatur, ökande nederbörd och förändrade årstidscykler är i stort sett okända. 

 

Vi vet att betydande summor och ansträngningar satsats på restaurerings-projekt av olika slag. Havsörn, säl och utter har kommit tillbaka och övergödningen minskar längs våra kuster. Många gifter minskar i Östersjön (men andra ökar). Men storskaliga samlade åtgärder styrda av oberoende ekosystem-forskning har helt saknats från samhällets sida. Trots 30 års diskussioner och katastrof-rapporter har åtgärderna varit för små, för isolerade och för ovetenskapligt grundade. Dåligt underbyggda – men billiga – fiskegränsningar styrda av nationella politiska beslut har fått ersätta kunskapsbaserade  – men dyra – reella åtgärder.

 

Försöken att rädda Östersjö-torsken och ålen genom att successivt begränsa fisket till praktiskt taget 0 har misslyckats. Att lösa kustfisk-problemen med samma medicin kommer inte heller att lyckas. Torsken är sjuk – inte överfiskad – och ålen har bevisligen skadats av vattenkraft, annan fysisk miljöförstöring, tiamin-brist och sannolikt av effekter av den pågående klimatförändringen. Alla försök att rädda de hotade arterna har motiverats med att vi alla vill behålla det kustnära, hållbara fisket till gagn för kuster och landsbygd. Att då ytterligare inskränka fisket kräver mycket tunga argument, vilka saknas.

 

Så vad ska man då göra ?

Vi menar att till att börja med bör ansvariga myndigheter gemensamt tillsätta en vetenskapligt baserad Östersjö-kommission med internationellt deltagande som sammanställer befintlig kunskap och drar upp riktlinjerna för en kommande stor satsning på Östersjöns ekosystem och dess tillrinnande vatten. Och att man begär minst 100 miljoner kronor från regeringen för att påbörja arbetet. Möjligheterna till samverkan med andra länder inom ramen för EU:s såväl centrala som regionala medel är sannolikt goda för detta.

 

De kunskapsmässiga förutsättningarna för detta är faktiskt goda. Vi vet vad som skapat övergödningen och vi vet hur den ska elimineras. Vi vet hur man stänger fiskodlingar med 0 % rening. Vi vet att tillskottet av fosfor från land minskar men också att tillskottet från syrefria bottnar ökar. Och vi vet hur en restaurering av bottnarna bör gå till. Vi vet att gifterna i Östersjön måste reduceras och vi att det kan ske genom ett riktat fiske på strömming och skarpsill. Vi vet att nya predatorer (skarv och säl) till-kommit när andra (fisket) minskat och vi vet deras roll i systemet och att mellanskarven inte hör hemma i Östersjön. Vi vet att humus-ämnen i ökande grad påverkar våra vatten och varifrån de kommer. Och vi vet att många arter nu påverkas av tiamin-brist i ekosystemet, men inte varför bristen uppstår. Det är egentligen bara att sätta igång. 

 

Vi vet också att praktiskt taget inget gjorts för att restaurera våra reglerade vatten trots att kunskapen om vad man bör göra är mycket god.  För fyra av våra största och viktigaste rinnande vatten finns väl utvecklade förslag från myndigheterna om hur en restaurering ska gå till för att uppnå God Ekologisk Potential. Dom har nu på regeringens och kraftindustrins samlade initiativ slängts i papperskorgen. Trots 100-åriga löften om att den vid utbyggnaden medvetet åsidosatta miljö-hänsynen skulle repareras när man fick tid och råd. Uppfyll Miljöbalkens krav på God Ekologisk Potential i alla utbyggda vattendrag.

Och motverka vid alla restaureringsåtgärder klimat-förändringen. De restaureringsåtgärder som blir nödvändiga ska självfallet utföras för att också minimera kol-avgången och maximera kol-upptaget. Kunskapen om hur detta bör gå till finns men behöver utvecklas. Och den övergripande kunskapen om vatten-ekosystemens struktur och funktion är god tack vare minst 50 år av bl.a. svensk, grundläggande forskning inom området.

 

Vi har inget emot begränsningar av fiske där detta kan motiveras på ett tydligt och begripligt sätt, men vi menar att detta i så fall måste ske utifrån en övergripande plan och att också andra näringar måste ta sitt ansvar. Det innebär enligt vår mening bl.a. att 

  • →Åtgärderna inom skogs- och jordbruk för att minska belastningen på våra vatten och på klimatet omedelbart måste förstärkas. 

  • →syresättningen av de syrefria bottnarna i öppna Östersjön måste påbörjas. 

  • →Att arbetet med att restaurera alla reglerade rinnande vatten till God Ekologisk Potential utan undantag måste starta. 

  • →en plan för att minska gifthalterna i Östersjön måste skapas. 

  • →såväl tiamin-bristens som brunifieringens utbredning och orsaker måste klarläggas.

 

Detta innebär slutligen att berörda myndigheter och ansvariga aktörer tillsammans måste kräva av regeringen att tillräckliga medel anslås för detta arbete samtidigt som alla berörda parter drar sina egna strån till stacken. Tre sådana aktörer med betydande egna resurser är vattenkrafts-industrin, jordbruket och skogsbruket.

 

När detta arbete kommit igång kan vi tycka att det är rimligt att utifrån forskarnas rekommendationer göra alla de fiske-begränsningar som kan motiveras. För tillfället bedömer vi – kanske med enstaka undantag – att de begränsningar som idag finns är fullt tillräckliga. Vi vägrar ställa upp på att fiskebegränsningar blir ett substitut för reella åtgärder.

 

Kråkebäck 29 januari 2021

För Föreningen Save the Baltic Salmon

Stellan Hamrin, Bengt Viking Bengtsson, Kenneth Karlsson, Kari Laukkanen, Michael Jonsson