Med sill och strömming i livets hårda skola

När jag var liten sa folk att sill och strömming är två olika arter av fisk, och att gränsen går utanför Kalmar. Norr om Kalmar fiskas strömming. Söder om Kalmar och på Västkusten fiskas sill.

Som vuxen har jag dock fått lära mig att världen inte går att dela upp på detta enkla sätt. Det finns ingen rak gräns mellan sill och strömming. Släktskapen är mycket mer komplicerade. De handlar både om vilken salthalt fiskarna trivs i, och huruvida de leker på vintern, sommaren, våren eller hösten.

Framför allt har en forskargrupp i Uppsala, ledd av professor Leif Andersson, arbetat med att bygga upp sillarnas nya släktträd. Frågan är intressant om man vill förstå hur naturen fungerar. Men det finns också rent praktisk nytta. Om man vet hur fiskar hör ihop med varandra, kan man bättre bygga upp förvaltningen så att inte bestånd blir utfiskade. Kunskapen kan också användas för att tillverka dna-test, som avslöjar om någon skulle försöka sälja mat med falsk ursprungsbeteckning.

10271

I vintras åt jag lunch med en av forskarna i gruppen. Han berättade om det krävande jobbet att sortera sillar och strömmingar och utbrast plötsligt:

”Om vi bara hade haft mer fotfolk”. Helst skulle han vilja ha en hel armé av medarbetare som sprang runt i landets fiskdiskar, köpte sill och strömming från olika bestånd och renade fram deras dna.

”Det ska väl gå att ordna”, sa jag. Bara några veckor tidigare hade jag nämligen ätit lunch med personal från Nobelmuseet. De å sin sida önskade sig ett nytt, bra projekt till Forskarhjälpen – en tävling där högstadieelever får bidra till riktig forskning.

Jag sammanförde Uppsalaforskarna och Nobelmuseets personal, och projektet ”DNA-jakten” blev faktiskt verklighet.

Om drygt en vecka får några Nobelpristagare sina medaljer i Stockholms konserthus. I publiken sitter då också några stolta högstadieelever, som har segrat i tävlingen om att hjälpa forskare med sillens släktträd.

De har all anledning att vara stolta, precis som deras lärare, Uppsalaforskarna och museipersonalen. Ett mer ambitiöst skolprojekt får man leta efter.

Över tusen elever har deltagit. Med deras hjälp har forskarna fått ihop dubbelt så många fiskbestånd att studera, jämför med vad de själva har kunnat samla under alla år.

Eleverna presenterar sin del av jobbet på postrar, och det är med dessa postrar de tävlar. Där kan man läsa om hur de har fixat fram sitt studiematerial hos fiskare, fiskhandlare och grossister.

En grupp från Laholm har åkt hela vägen till Tjörn för att få tag på rätt slags fisk. De berättar om sina vedermödor för att rena fram dna från fiskarna med hjälp av rödsprit och diskmedel. De presenterar Nobelpristagare och andra pionjärer som har fört dna-forskningen framåt. De redovisar sina resultat, som utgår från samma dataprogram som forskarna själva brukar använda.

Övriga inblandade har arbetat mer anonymt. Men jag förstår hur de har slitit. Forskarna har tvingats uttrycka sig så att ungdomar i nedre tonåren kan förstå. De har filat på sina dataprogram för att göra dem mer användarvänliga. De har fått hantera dna-prover av högst varierande kvalitet.

Personalen på museet har jobbat hårt för att jämka mellan forskarnas världsbild och skolornas verklighet.

Men de allra största hjältarna är lärarna, som har drivit på i detta avancerade projekt. De har gjort mycket mer av sitt jobb än vad som förväntas av dem. De är föredömen att inspireras av – för oss alla.

DNA-jakten lär oss att det inte finns några spikraka gränser i naturen. Inte i havet utanför Kalmar, och inte någon annanstans heller. Visst har skolan många problem, men där finns också ambitiösa lärare och elever som uträttar storverk. Och förvisso kan vetenskapen leva sitt eget liv långt från det omgivande samhället. Men avståndet går att överbrygga, så att till och med trettonåringar kan hjälpa forskare på riktigt.

Karin Bojs
vetenskap@dn.se

Lämna en kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.